Den dansante mannen

hangus.se © 2015 •Privaccy

Terms of use

Logotype: Preben Madsen, övrigt: hangus.

Den dansante mannen

 

Att byn som Gud glömde var en härlig plats stod utom allt tvivel. Sedan urminnes tider var det gamla polishuset omgjort till bostadshus och de som bodde i byn på den tiden gjorde som de ville. Så även hon som var gift med den dansante mannen.

 

Som liten gick hon alltid barfota hela somrarna i åkerbruket på gården i Gökadal. Hon skulle fortsätta att känna gräsets friskhet mot fotsulorna i hela sitt liv. Hon är och förblir ett barfotabarn ända tills en luxation av höftleden tar bort känseln i den ena foten.

 

I hennes iris finns fortfarande hågkomsten av gården och de händelser som utspelats där under hennes tid. Som helt ung kom hon dit efter giftemål med den sparsamme och dansante mannen från vidderna, en man som kom från en stor nämndemannagård. Den dansante mannen hade tillsammans med hennes egen far varit och sett gården som låg vid vägs ände, på lagom avstånd från byn som Gud glömde. På hennes fars inrådan köpte den dansante mannen gården. Själv fick hon inte se stället förrän hon flyttade in.

 

Ett barn hade hon med sig, på gården föddes de andra tre, alla pojkar. Ibland, vid symaskinen, kunde hon höja sin blick och låta längtan bli till ord, eller kanske en suck innan händer och fötter återigen satte fart på den nål som sydde hennes livs tråd.

 

Hon hade varit norrut innan hon träffade den dansante mannen. I Köjan som det kallades, det värdshus i Åretrakten som alltid framstod för hennes minne som den plats där vidderna av snö och vänliga människor var obegränsade. Och så förstås hunden, Nettan, hennes collie som följde med henne överallt och gav henne trygghet som överträffade allt. I dessa tidiga minnesbilder finns också den tyske krigsfången i närheten av barndomshemmet i Stockholms by, en fånge som var satt i nödarbete i väntan på transit tillbaka till sitt eget sönderbombade land. Hon pratade med honom så gott det gick och försåg honom med mat när tillfälle gavs.

 

I den första delen av hennes liv tillsammans med den dansante mannen fanns känslomässigt utmanande och våldsamma händelser. Som den gången då den dansante mannen gick upp för trappan i det första huset de bodde i efter att ha lämnat mannens föräldrahem på nämndemannagården. Det var på eftermiddagen en sommardag och hon skulle ge deras inneboende mat, en inneboende som sålt av sitt älskade hem för att flytta till Ronneby. När hon höjde knogen mot träet i dörren för att knacka lät hon den sjunka igen, något var fel. Han därinne hade dröjt sig kvar och mer och mer insett att han egentligen inte ville ge sig av från det hus där han tillbringat sitt liv. Så istället för att ta på sig byxorna den morgonen hängde han istället upp livremmen som snara i takbjälken. När den dansante mannen kom in för att se vad det var för onda föraningar som gjort att hans fru inte ville gå in rummet, fick han skära ned honom. Hon hade känt det som hänt.

 

De levde sedan åtskilda i ett år för att den dansante mannen skulle kunna köra mjölken utan att vakna upp till spädbarnsskrik. Skriken tog hon hand om. Så kom tiden när de flyttade in på gården som han köpt för sina sparade pengar. Där fanns djuren, höns, grisar och den galna ko som stångade henne i låret, där hornet gick in kom blodet ut. Det goda läkköttet och avståndet till sjukhus gjorde att hon kom på bättringsvägen redan dagen därpå. Livet bjöd på höskörd med boss på slinnet och hårt arbete som stundtals rann henne till sinnet. Var inte livet mer än arbete? För den dansante mannen blev arbetet religion och skulle så förbli, han tänkte allt mindre på dansbanorna och fick allt mer att göra när familjen växte.

 

Så levde de sina liv på gården vid vägs ände. Så som det ofta är med familjerna i Blekinge umgicks de mest med släktingar, hennes syskon och den dansante mannens bröder och systrar. Stora släktkalas kom och gick så länge den äldre generationen orkade vara med. Själv satte hon undan sin längtan, kanske i bokhyllan som innehöll alla bokklubbsböckerna som hon prenumererade på? Hon underhöll längtan med veckotidningen FEMINA och när pojkarna jobbade som tidningsbud - DN. Till detta kom de saker hon kunde köpa billigt för pengar som då och då fann sin väg även till hennes fickor. Hon hade åtta kronor i ersättning om dagen i det socialdemokratiska riket Sverige om hon skulle bli sjuk. Men som väl var blev hon aldrig det.

 

Hon såg de små gårdarnas nedläggningar och följde omvandlingen till storjordbruk medan den dansante mannen avyttrade deras kor och den gris de hade behållit för juletiden. Hon såg nedläggningen av den ena affären efter den andra i byn och undrade vad i hela friden kunde få människorna att flytta tillbaka till byarna och samhällena i landet om det inte längre fanns någon där?

 

Men hon följde med i politiken och sörjde med en hel amerikansk nation när skotten föll i Dallas. Hon följde Olof Palme som var en sjusärdeles politiker när han framträdde i TV-rutan och fick den dansante mannen att bli riktigt förbannad. Men hon röstade på Torbjörn Fälldin som satt tryggt på sin traktor. Hon gladdes åt Nelson Mandela men rös när hon läste om Robben Island.

 

Så kom den digitala tiden och med alla sina framsteg blev den henne främmande, sönerna var på väg att bana sina egna vägar i samhället och kom då och då på besök med flickvänner och nya uppfinningar, datorer som man kunde skriva på och som innehöll något som hette Internet. Och inte nog med det, rätt vad det var så kom de hem med telefoner som gick att bära med sig i fickan. Själv hatade hon att tala i telefon och hon var inte särskilt social om man jämförde med den dansante mannen som tog varje tillfälle i akt att på sydländskt manér prata med alla han råkade och gestikulera med de stora händerna som visade var skåpet skulle stå.

 

Hennes egna föräldrar gick så in i den skog som inte har något slut och där färjekarlen Karon tog dem med på färden över floden Styx. Hon gömde minnet av dem och bevarade också dem i sin längtan, en längtan som då och då bröt fram när hon blev tillrättavisad av den dansante mannen i situationer som uppstod när de blivit själva på gården. Han visste nämligen alltid vad som var rätt, trodde han.

 

Tid kom och tid gick. När minnet för den dansante mannen gav vika blev han liksom den bibliske fåraherden i Nya Testamentet, som höll på att bli tokig då antalet demoner som jagade honom var lika många som en legion. Då ska man veta att en romersk legion bestod av minst 5000 soldater. Den dansante mannen blev mer och mer i behov av någon som likt Jesus kunde fördriva legionen av demoner in i en flock betande svin som då kunde kasta sig ut för klipporna i havet. Någon Jesus fanns inte att tillgå så hon bar hela bördan av en demens som blev värre med åren och tog sig allt mer främmande uttryck.

 

När den dansante mannen rymde för sista gången från byn för att ta sig tillbaka till sitt föräldrahem var sanden i hans livs timglas på väg att rinna ut. Hon fick veta att hon borde fått medalj för att ha vårdat en så svårt sjuk make. Det var under de få dagar då den dansante fick vård på en geriatrisk avdelning innan sparkraven tvingade iväg honom i en taxi där han låg en decimeter från taket på en bår. Hans sista resa gick till ett underbemannat Vidablick som skulle sätta punkt för hans livsfärd. Hans tacksamhet mot taxichauffören var lika storslagen som han själv.

 

Och då han inte fanns vid hennes sida längre kunde längtan ta form. Men dess grogrund var svag och under lång tid förhindrades den att växa av all den trötthet och sorg som kampen mot döden åsamkat henne. Så till slut kom våren och med den växterna, och likt blommorna som reste sig i det daggvåta och vindslagna gräset reste sig också hon på ostadiga ben. Livet var längtan efter stilla dagar och kanske det ändå fanns någon som kunde ställa allt elände i världen till rätta?

 

Hennes son frågade henne på vägen till hennes barndomshem i Gökadal när hon var där senast? Hon drog lite på svaret men trodde att det var antingen 1936 eller 1937? Sonnen blev förstummad då gården hon bott på tillsammans med den dansante mannen ligger på ett avstånd av en halvtimmes resa med bil. Kände hon aldrig längtan att åka dit under alla år som gått? Hennes son försonade mig med tanken och insikten att hon återigen fått se barndomens landskap.

 

Modern lärde sonen att människan bara har ett liv så det gäller att vara rädd om det; hon lärde honom också att allt liv är okränkbart! och att den som brukar våld mot människor och djur gör våld på livet självt. Det var av henne han lärde sig att varje dag se de små vardagshändelserna som livet ger.

 

Som när en okänd människa ger honom ett ord och han skriver en berättelse om det.

 

 

Definition bilmissbruk:

"Att använda en bil för ett annat ändamål än transport från A till B."