#15 Vargtid

hangus.se © 2015 •Privaccy

Terms of use

Logotype: Preben Madsen, övrigt: hangus.

Den femtonde sagan handlar om vargarna

Ohygglipuff och Grävskopan Gruff hade kommit mer än halvvägs på färden hemåt. Längs stigen där de gick, spejade då och då nyfikna ögon på dem och lyssnande öron vinklades efter den väg de gick genom skogen Timberjack. De två vännerna lät sig inte påverkas av allt tisslande och tasslande. De hade snart avslutat sin årliga vallfärd genom skogen Timberjack till ”Bella Hund Memorial”. Så heter platsen som invigdes av självaste Havregrynsfolket och det är där som stoftet efter deras älskade Bella Hund ligger. När de lämnade gravplatsen saluterade skogsmössen. Det är nämligen de som servar den gistna rulltrappan i trä, vars kugghjul går runt med hjälp av kasserade cykelkedjor från Timberjackloppet. Och mössens glädje berodde på att de trodde att detta var de sista besökarna det här året. Även det batteri Mullvadar som drar runt kedjorna så fort någon vill upp, ropade leverop och vinkade glatt adjö! Samtidigt höll sjungande Bäverns söner Tobbe Tott och Tompa Skott på att slå in den sista spiken i det svartbygge som var till för operationen av Grävskopan Gruffs dieselpump. Bröderna hade inte sparat på någonting, garaget var byggt i äkta svartek med mässingsklamrar, trådspik, fransk träskruv och alla de sladdlösa maskiner som behövdes för att bygga något i skogen Timberjack. De två vännerna kaninen Ohygglipuff och Grävskopan Gruff var i detta nu på väg mot svartbygget där den livsviktiga operationen skulle ske, den som Ohygglipuff påbörjat i lövsalen där den förfärliga auktionsutroparen Lagawåfflor huserade. Bröderna hade fullgjort sin uppgift väl. De hade byggt en hall som var tillräckligt stor för att alla delarna i grävskopan Gruffs motor skulle kunna spridas ut på golvet medan operationen pågick. De hade även byggt åskådarplatser längs väggarna om intresset blev stort för operationen.

- Vet du var min packning är? sa Grävskopan Gruff.

- Jajamen! Den har jag gömt i ett återvunnet cornflakespaket! sa kaninen Ohygglipuff och log åt sin egen finurlighet.

- Återvunnet? Brukar inte de paketen lösas upp efter en viss tid? De återgår till naturen så att säga? undrade Grävskopan Gruff och nös så att hydrauloljan stänkte samtidigt som han slängde med sin stora skopa.

- Nej, det tror jag inte? Usch, nu blir det snöfall igen, vilken fimbulvinter det är i år! sa Ohygglipuff.

- Fimbul? Menar du öh, bröderna Bävers kusin? muttrade Grävskopan Gruff.

- Larva dig inte! Fimbul är Gud i den här delen av Timberjack! Så prata inte mer om honom för då kan han få för sig att dyka upp! förmanade Ohygglipuff sin vän.

Men kaninen gick i dystra tankar, var det ett dåligt omen att det seglade omkring snöflingor stora som lovikavantar i luften? Var det tillförordnade skogsoraklets prat om ”…packning mot hårt väder…” på väg att slå in? Grävskopans Gruffs diesel var nästan slut. Och blev det kallare riskerade hans torso, det vill säga; motorblock att frysa sönder.

- Undrar hur det gick i Pruttankamons krig mot mördarsniglarna? sa grävskopan Gruff efter en stund.

Ohygglipuff svarade inte. Han stod blickstilla och fokuserade på två självlysande rovdjursögon som blickade fram mot honom under en vinbärsbuske. Det var ”Gråben” som i skydd av busken låg och vilade middag som hade bestått av myskankor och pastöriserade mördarsniglar. ”Gråben” råkade vara ledarvarg i flocken ”Wolfpack” och det var som att se in i döden själv! berättade Ohygglipuff efteråt för Grävskopan Gruff om det obehagliga mötet. ”Gråben” höll kvar hans blick, nästan som i ”arga leken”, ända tills en snöflinga landade på nosen och vargen skakade till på sitt toviga huvud, strax därpå var han borta. Ohygglipuff stod kvar, paralyserad, tills Grävskopan Gruff buffade till honom med skopan.

- Dags att vi rör på oss Ohygglipuff! Soppan börjar ta slut för mig, om vi står här ett grustag till så är det inte ens säkert att jag kommer upp för slänten där borta, sa Grävskopan Gruff och suckade tungt.

De två vännerna larvade på. Efter dem lämnades ett svart spår av diesel, kontaminerad av olja i snön som föll. Det läckte från Grävskopan Gruffs dieselpump och det var livsviktig diesel som rann ut och förorenade jorden i skogen Timberjack. Snart nog skulle Skogsstyrelsen komma med krav på sanering och då skulle även det stora garaget som bröderna Bäver byggt, uppdagas. Åtal skulle följa, vite med det och dagsböter, kanske rentav fängelsevistelse i det rike där var man var tvättbjörnars like! Men det är en annan historia.

För när det gällde bröderna Bäver så var de i ett och detsamma på väg in i huset där Ohygglipuff och Grävskopan Gruff huserade. De bägge bröderna hade bankat på dörren för att snällt stå med mössan i hand och vänta på att värden Ohygglipuff skulle komma ut. Men ingen kom. Efter en lång stund tittade de två bröderna på varandra för att sedan sätta varsin fot mot dörren och trycka till. Gångjärnen gav vika och långt innan dörren föll ihop med ett brak var de inne. Vid det köksbord där Ohygglipuff och Grävskopan Gruff brukade äta frukost, la bröderna en handskriven faktura. Därefter såg de sig omkring och Tobbe Totts blick fastnade på ett gammalt återvunnet cornflakespaket som stod instoppat vid kokböckerna. Han lufsade fram till paketet och öppnade det på bävrars vis med tänderna.

- Men vad är det jag ser? En skiva god svartskinka har kaninen lämnat kvar i paketet! Men varför? sa Tobbe Tott och kliade sig örat.

- Får jag se! Sa Tompa Skott.

Så fort Tobbe Tott lät Tompa Skott blicka ned i det återvunna cornflakespaketet så kom han på varför han inte borde låta sin bror se detta, Tompa Skott var nämligen galen i svartskinka. Det var det bästa han visste! Och mycket riktigt, i ett nafs hade Tompa Skott slitit åt sig det nästan tomma och återvunna cornflakespaketet och fiskat upp svartskinkan ur dess innandöme.

- Lägg genast ifrån dig den goda svartskinkan! hojtade Tobbe Tott och la till; du skulle bara våga äta den goda svartskinkan! Det är kaninen Ohygglipuffs svartskinka och inget som du eller jag har rätt att äta, så lägg ner…

Men det var försent. Den goda svartskinkan försvann, men inte tillbaka i paketet utan rakt ned i Tompa Skotts vidöppna gap! Käftarna slog igen med en smäll.

- Jag har inte gjort något! Jag har inte ätit upp den goda svartskinkan! Varför skulle jag göra en sådan sak? Jag är väl nöjd med mitt lilla liv och behöver ingen mer stimulans än den du ger mig bäste bror!? bedyrade Tompa Skott samtidigt som han tuggade i sig den goda svartskinkan.

Tobbe Tott suckade tungt och började sedan stampa med foten i golvet vilket var ett tecken på stor fara! Tompa Skott började direkt att gå och när han kom ut ur Ohygglipuffs och Grävskopan Gruffs hus började han springa. Han sprang så fort att sten och smågrus sprutade om honom och förorsakade stenskott i rutorna på hela nedre bottenvåningen i huset. Den inslagna dörren vajade på trekvart.

– Jag räknar till tre sedan kommer jag! skrek Tobbe Tott och sprang ut från huset.

Samtidigt som han jagade sin broder arbetade han upp sig till ett raseri av sällan skådat mått och han skrek efter den ständigt undflyende Tompa Skott:

- Vad äter du på ditt fä!? Du skulle inte stjäla andras mat har du lovat föräldrarna! Din svekfulla bäverusling…

- Du hittar mig aldrig! svarade Tompa Skott.

- Jaså det är där du är…Tobbe Tott la i överväxeln och var snart ikapp sin lillebror.

Det värsta, menade Tompa Skott efteråt, var att svartskinkan var så gammal och gisten att den bara smakade gummi och sot. Vem vet hur länge den legat i det återvunna cornflakespaketet? Tvi Valfrid! Även om bägge bröderna sprungit sig trötta så tog det inte särskilt lång stund innan Tobbe Tott gick för att köpa ett helt paket med färsk svartskinka. Och när han kom fram till snabbköpet där Timberjackskogen gränsar till Havet och den glänta där en gång Konsult Smult stigit i land, så hittade han ett paket svartskinka som var dagsfärskt. Tobbe Tott köpte paketet och gick sedan upp till huset där Ohygglipuff och Grävskopan Gruff bodde. Han lade inte i hela paketet i den återvunna cornflakespaketen. Det räckte med en bit svartskinka, och eftersom paketet var öppnat nödgades han äta upp de andra nio skivorna själv, de skulle bara bli förstörda annars. Ohygglipuff skulle inte märka något när han kom tillbaka hem.

Men det skulle dröja länge ännu innan de två husägarna kom hem. För nu var deras öde beseglat och goda råd skulle bli dyrare och dyrare allteftersom dieseln till Grävskopan Gruff tog slut. Gruff stånkade och pustade där de två gick vägen fram men hur han än försökte kunde han till slut inte ens rubba på sina larvband trots att kaninen skällde och gormade:

- Sluta larva dig nu din stora grävskopa! Larva på! Vi har bara en knapp kilometer kvar! Vi kan inte stanna här i denna skogsglänta! sa Ohygglipuff med spelad vrede.

Kaninen var nämligen inte alls arg, han var bekymrad över sin vän och inte hjälpte det att de snart skulle vara hemma, tvärtom verkade Grävskopan Gruff bara bli sämre och sämre? Det var verkligen dags att byta packning! Så snart vi kommer hem ska jag inspektera svartbygget och sedan sätter vi igång, tänkte Ohygglipuff. Sedan stannade han plötsligt och satte upp sin lilla tass rakt framför den stora grävskopan som stoppades med orden:

- Vänta här en stund! Jag hämtar bröderna Bävers dieseldunk! Du ska se att vi får hem dig, det är ju bara den här sista lilla biten!?

Sagt blev gjort. Ohygglipuff skuttade iväg och lämnade efter sig Grävskopan Gruff som stod och hängde med skopan medan han såg så länge han kunde efter sin vän vars tassavtryck sjönk allt längre och längre ned i nysnön. Snart skulle de vara borta, täckta av nysnö. Samtidigt, bara ett stenkast från gläntan inne i Timberjacks djupa dunkel föste ”Gråben” undan en grankvist som hängde över hans nos och sa till de andra i flocken ”Wolfpack” som ivrigt väntade på kommando att sätta efter Ohygglipuff:

- Vi väntar, grävskopan är inte för oss, men när kaninen kommer tillbaka går vi till attack.

Alla i flocken morrade god mening åt ledarvargen och satte på sig hörlurar för att lyssna på vargradion, till stor förundran för de två vildsvinen som låg och spejade på flocken, gömda invid rötterna till en stor, urholkad ek.

- Jag vill vara ett vildvin om inte ”Wolfpack” äter upp kaninen! sa det ena vildsvinet.

- Du har rätt ditt svin, att lämna grävskopan åt sitt öde är som att kasta pärlor för oss! sa det andra vildsvinet.

- För oss? Jag fattar inte? sa det första vildsvinet.

- Man säger ju att man inte ska kasta pärlor för svin, det är det jag menar, inget annat!

- Men det är ju vildsvin vi är? Så då borde det väl gå?

Tjatande sinsemellan som bara två vildsvin i skogen Timberjack kan göra gick de två vildsvinen sin väg med betar som pekade åt alla håll.

Grävskopan Gruff stod helt stilla, han såg upp mot himlen och han tyckte sig bli omfamnad av den mörka stjärnhimlen. Det hade redan börjat skymma och på avstånd hördes en varg yla. Hur länge ska jag vänta här, ensam? tänkte Grävskopan Gruff och slöt ögonen för att vila sig en stund. Grävskopan Gruff sänkte blicken mot marken och han skulle inte höja den igen, någonsin. Det var just då, i det ögonblicket som vargarna kom fram ur skogens snår och de gick fram helt ogenerat och satte sig i en ring runt Grävskopan Gruff. Han märkte dem inte, batteriet hade kopplat ur och detta hade medfört att det slog lock för öronen och alla ljud försvann. Och vad vet vi? Kanske drömde Grävskopan Gruff sig bort till stulna möten med den vackra traktorgrävaren Michigan vars blekgula hy blänkte som månen om natten? Och hur det än är så är väl Grävskopan Gruff egentligen bara en grävskopa? En maskin som vilken annan maskin som helst, eller hur Eric? För du, såväl som jag, vet ju att maskiner inte har några känslor och inte heller har de någon själ. Så länge deras kraftkälla driver dem framåt så är de dina bästa vänner - men tar kraften slut så tar allting slut, eller hur?

Ända in till gryningen stod Grävskopan Gruff kvar med sänkt skopa, stumt riktad ut mot den väg Ohygglipuff tagit. Strax skulle solen komma fram och lysa över den gnistrande skaren på det snötäckta landskapet. Och när Ohygglipuff äntligen kom tillbaka till sin vän skulle flocken som kallades ”Wolfpack” och deras ledare ”Gråben” vara långt borta. Kaninen skulle ha med sig en dunk bensin som han fått av bröderna bäver. Han skulle ha inspekterat garaget som de byggt och låtsat som om det regnat när tvättbjörnarna kommit för att slå på trumma och skrika: SVARTBYGGE! vilket skulle höras ända in till auktionsutroparen Lagawåfflor som vilade middag, men då skulle sätta sig upp med ett ryck! Väl framme vid sin vän skulle Ohygglipuff slå på ”soppan” i tanken och han skulle nästan förfrysa tassarna eftersom han skulle spilla diesel på dem när han hävde sig upp på tå för att kunna hälla bättre. Det skulle säga ”klunk, klunk” hela tiden och när de 20 litrarna diesel var överförda skulle kaninen stänga locket och gå upp i Grävskopan Gruffs innandöme. Väl på plats inne i hytten skulle Ohygglipuff vrida om tändningsnyckeln. Men ingenting skulle hända, den stora Perkins- dieseln tänkte inte ens reagera, tändningslampan skulle lysa ystert röd men inget mer skulle ske trots att startmotorn ville gå runt.

Och därmed började prövningarnas tid för vår hjälte kaninen Ohygglipuff. Varför var det inget som hjälpte när det gällde att få liv i Grävskopan Gruff!? Det var som förgjort! Ohygglipuff måste då tänka på vad problemet kunde vara? Diesel fanns och startmotorn gick runt, men kanske var det packningen till dieselpumpen som till slut gett upp? Och i så fall måste operationen av Grävskopan Gruff ske ute i skogsgläntan där grävskopan stannat istället för i det varma och ombonade svartbygge som bröderna bäver byggt! Typiskt! Inget blir som man tänkt! Och inte förstod Ohygglipuff att det var svartskinka istället för packning som låg i det återvunna cornflakespaketet. Han tyckte bara att packningen kändes ovanligt sladdrig? Sagt skulle bli gjort. I Grävskopan Gruffs innandöme fanns två dolda utrymmen i hyttgolvet och där fanns alla verktyg Ohygglipuff behövde! Han skulle först göra ren dem i en hink med diesel så att de blev dieselinficerade, öh, desinficerade! Han skulle lägga ut dem på en vit trasa och när kaninen till slut lyckats montera ned dieselpumpen skulle han hoppa till av rädsla! Tanken skulle nämligen slå honom: tänk om Grävskopan Gruff dragit sin sista suck när Ohygglipuff opererat bort dieselpumpen ur maskinen? Allt detta och mycket mer skulle ske.

 

*

 

Ohygglipuff stack upp sina långa öron över kanten till hytten och såg nedåt, i en ring längs med Grävskopan Gruffs larvband satt sju stycken vargar! Deras närvaro fick blodet att isa sig i hans ådror. ”Gråben” själv satt och slickade på sin högertass i sällskap med vargarna från flocken ”Wolfpack”! Uj uj, tänkte Ohygglipuff, vad gör jag nu? De kommer att äta upp mig om jag så mycket som andas på rutorna i hytten! Shit pommesfrites! Vad göra? Plötsligt började en av vargarna att yla, ett ljud som skrämde kaninen så pass att han ramlade ned från den lilla stegen som ledde upp ur hytten. Pladask landade Ohygglipuff på den hårda, räfflade golvplåten och utan att tänka, utan att veta, satte han sig upp med ett enda mål formulerat i sitt lilla huvud. Han måste montera dieselpumpen och packningen här – annars kom de aldrig därifrån! Det fanns ingen annan väg ut, han måste få liv i Grävskopan Gruff. Och han fick för allt i världen inte bli känslosam! Samtidigt som undran över hur det kunde kännas att bli uppäten av vargar bemäktigade sig hans lilla själ. Var det jobbigt? Säkert! Gjorde det ont? Absolut! Var de vassa deras tänder? Om du bara visste Eric!

Och medan mörkret återigen sänker sig över Grävskopan Gruff och vargarnas ögon börjar glimma, går Ohygglipuffs tankebanor runt, runt, medan han samtidigt lugnt och metodiskt skruvar på dieselpumpens anslutningar; rören till de mekaniska spridarna och alla andra mojänger som hör till den mekaniska insprutningen på Grävskopan Gruff. Allt detta gör kaninen utan att tappa vare sig ringnycklar eller skruvmejslar en endaste gång! Allt måste ske ljudlöst, för om vargarna hör honom så är han körd. Kanske ger de sig av när gryningen kommer? När allt kommer omkring visste inte Ohygglipuff om att vargarna mycket väl visste att han var därinne och att det var de som väntade ut honom. Inte tvärtom. Men det kan vi inte klandra honom för. Och hade han vetat det så hade han kanske gett upp?

När hela operationen med dieselpumpen till slut är klar lägger sig Ohygglipuff ned för att vila en stund innan det stora försöket att väcka liv i Grävskopan Gruff tar sin början. Det är fortfarande natt och mörkt, mycket mörkt. Ohygglipuff och Grävskopan Gruff har bara en chans! För så fort han vrider om tändningsnyckeln förstår vargarna att han är där och då kommer de att börja hoppa upp mot hytten med sina glupande käftar och sylvassa klor… En chans! Får han liv i Grävskopan Gruff så kommer de två vännerna sakta men säkert att kunna ta sig hemåt och det enda vargarna får av dem är en skopa ovett! Vi får väl se om de är kvar på morgonen när dagen gryr, tänkte Ohygglipuff och slöt i samma ögonblick ögonen där nere på det kalla, räfflade plåtgolvet i Grävskopans innandöme.

 

 

 

– Slut –

 

 

 

 

Definition bilmissbruk:

"Att använda en bil för ett annat ändamål än transport från A till B."