#4 Jordhögen

hangus.se © 2015 •Privaccy

Terms of use

Logotype: Preben Madsen, övrigt: hangus.

Den fjärde sagan handlar om jordhögen

Bella hund, kaninen Ohygglipuff och den gapande grävskopan Gruff hade varit på sjungande Bäverns konsert i grannskogen, som låg alldeles intill deras egen skog Timberjack. Det hade varit så mycket folk ifrån alla skogarna runtomkring, så den enda som åtminstone sett en skymt av sjungande Bävern, det var Bella hund. Hon hade nämligen rest sig upp på baktassarna av rädsla, när en älg, som satt alldeles intill dem, dråsade omkull efter att ha druckit lite för mycket älgdricka. Nu var de tre vännerna på väg hem och utan att riktigt märka det så hade de tagit fel stig. Det var mörkt och de hade lång väg att gå, men de trallade glatt på en av sjungande Bäverns visor ”– En bäver är inte gjord av näver, tralala”.

Det var först när de kom till stigen som delar sig i tre delar som de insåg att de gått vilse.

– Vad ska vi göra nu? sa Ohygglipuff och satte sig ned.

– Jag tror att vi är ganska nära Vinterträdgården, brummade grävskopan Gruff.

– Nej, det är vi inte. Vi är vid den tredelade stigen och den har jag bara hört talas om i berättelsen om hur det gick till när Jack en gång kom till skogen Timberjack, vilket sedan blev hans hem, sa Bella hund och satte sig med benen i kors.

Det var nu mycket mörkt och guds stora lampa hade inte ens börjat glöda på sin bana utan det var i stället kusin Måne som vandrade på den stjärnbeströdda stigen högt ovanför dem. De tre vännerna kunde, om de hade sträckt på sina halsar, sett hur faster Kyla kom vandrande nedför Pokalfjället med frost i ögon och is i blick.

– Nu är goda råd dyra, sa Ohygglipuff när han tyckte att det blev för tyst. Han ställde sig upp och började med sina baktassar slå trumvirvlar mot den tredelade stigens hårt packade jord, trumvirvlar som fortplantade sig längs med de tre stigarna som ledde gud vet vart. Vart man än såg var det bara trädklykor och vajande grenar längs med de tre stigarna, inga milstolpar så långt ögat kunde se.

Nu måste jag nog förklara vad en milstolpe är för dig Eric. Jo, ser du, det är en stolpe som är en mil lång och sådana stolpar lades ut lite här och var i hela skogen Timberjack av dess grundare Jack, en gång i tiden. Följde man en sådan milstolpe så hittade man alltid hem. Det är så säkert som det är sagt.

– Titta där! skrek plötsligt Ohygglipuff till. Och mycket riktigt, när de tittade längs stigen såg de i mitten en jordhög som sakta men säkert började höja sig och växa till samma höjd som de själva.

Det var märkligt att se hur jordhögen växte – mitt framför näsan på dem! Ohygglipuff slutade upp att slå sina baktassar mot marken och satte sin ena tass framför nosen på Bella hund som för att säga till henne att nu gällde det att vara tyst, mycket tyst till och med.

– Ujjjj, det är den gruvliga Grävlingen som kommer! gnällde grävskopan Gruff så att vajrarna till hans skopa darrade av ängslan. Han larvade sig undan i ett buskage där ingen kunde se honom, oroligt följde han sedan det som hände på stigen mellan de två kvarvarande vännerna och jordhögen.

– Nu ska jag äta upp er! mullrade en dov basstämma från jordhögen.

– Varför det? sa Bella hund och la huvudet på sned och tittade frågande mot jordhögen som bara hon kan göra.

– Ja, varför inte? sa jordhögen.

– Säg först vad du är för något sa Ohygglipuff och hoppade närmare jordhögen.

– Inte ett steg till, för då äter jag upp dig först! sa jordhögen.

– Är du inte mer än en jord hög?

– Öh, är du så mycket högre då? sa jordhögen stött tillbaka till Ohygglipuff som åtminstone tog mod till sig att fråga vem det var som tänkte äta upp dem.

Å andra sidan var det ju kaninen som lockat dit den förfärliga jordhögen! Eller hur? När Ohygglipuff hörde detta kom han plötsligt på lösningen på problemet. Han samlade därför sina vänner till ett rådslag:

– Jag har ett förslag, sa Ohygglipuff och bad dem komma närmare så att han kunde viska i deras öron. Grävskopan Gruff blev tvungen att sträcka på sin långa hals för att höra – men han vägrade komma ut ur buskaget där han höll sig gömd. Och så började Ohygglipuff beskriva räddningen:

– Så här ska vi göra...

 

*

 

– Grus i dojan, vad säger ni? Den som viskar han ljuger, väste jordhögen och sträckte på sig för att kunna höra samtidigt som jord föll i stora sjok längs med stigen.

– Vi trodde du var den gruvliga Grävlingen, sa Ohygglipuff menande åt jordhögen.

– Pytt! Som om jag skulle vara Grävling? Det ser ni väl att jag inte är! sa jordhögen med harm och förtrytelse i rösten.

– Joo, men du ser nog ut som den gruvliga Grävlingen... I alla fall, när jag tänker efter, sa Bella hund.

Jordhögen blev nu så arg att han började darra i sina leder vilka bestod av långa rottrådar.

– Nej nu! skrek han. Nu äter jag upp dig först ditt hundskrälle och om du så springer fortare än fort så kommer du inte undan!

– Nu Ohygglipuff! sa Bella hund.

Och så hoppade Ohygglipuff rakt upp i luften och försvann – mitt framför näsan på jordhögen!

– Huh, var tog den goda kaninen vägen? sa jordhögen.

– Här är jag, hördes Ohygglipuff uppifrån trädkronorna. På den höööögra stigen!

– Nej, det kan du inte vara för då hade elaka Räv tagit dig, muttrade jordhögen.

– Hooo ho, hördes då Ohygglipuff. Här är jag! På den vänstra stigen!

– Hrm, huff, det kan inte vara möjligt. Kom här goda kanin, försökte jordhögen. Du ska väl inte göra karriär som söndagsstek hos den gruvliga Grävlingen?

Då sträckte grävskopan Gruff fram sin långa hals och med ett enda tag hamnade jordhögen i skopan, vars tänder blixtrade i månskenet.

– Är du i vägen för den rätta vägen? sa Bella hund myndigt och sa uppfordrande till jordhögen: Svara, annars äter vi upp dig!

Jordhögen tittade förskräckt ned på dem uppifrån den högt lyfta skopan.

– Sätt ner mig, snälla. Jag är höjdrädd! Snälla! Ja, jag är i vägen för den rätta vägen, men om ni följer den mittersta stigen så kommer ni snart fram till en milstolpe och sedan är ni snart tillbaka i Timberjack igen. Förlåt! Jag ville bara vara stor och farlig som pappa Jordgubbson! bekände den tilltufsade jordhögen när grävskopan Gruff till slut satte ned honom.

– Jordgubbson! utropade de tre vännerna unisont. Känner du honom?

– Ja, sa jordhögen med stolthet i rösten. Det är min pappa.

– Då måste du hälsa från oss, för även om han var asfaltläggare så sjöng han ju bättre än sjungande Bävern någonsin kommer att sjunga! sa de tre vännerna och vinkade åt jordhögen när de gick sin väg på den mittersta stigen.

Av detta kan vi lära oss, Eric, att även en liten jordhög kan användas till att välja rätt väg i livet.

 

 

 

Definition bilmissbruk:

"Att använda en bil för ett annat ändamål än transport från A till B."