Livet som aldrig dör

Den 29 oktober 1949. Ressällskap till min mor Ines Olsson på resa från Backaryd till Östersund. Tågbiljetten kostade fem kr. En predikant som satt bredvid mamma i kupén skrev denna dikt och gav henne då han steg av vid Krylbo station. Hon och jag gick igenom stroferna efter 65 år, det enda som inte gick att tyda var efternamnet.

Livet som aldrig dör

Jag satt på tåget som gick mot norden.

Jag satt och såg på den kalla jorden

som bar skördar av skilda slag.

Jag såg hur löven på hösten alla

så hastigt gulnat och börjat falla.

Hur kort dess glänsande fägring var!

Där satt bredvid mig en vacker flicka.

Jag såg hur träget hon satt och sticka

uppå en kofta med färg så röd.

Då tog jag fram ett traktat och räckte åt henne.

Kanske den henne väckte

att älska den som för oss var död.

Och tanken gick till vad David sade

”Vad är en mänska att där du lade

så mycken omsorg att göra rik?”

Dess dagar äro så få och korta.

Blott en minut och de äro borta.

Ja, mänskans dagar är gräset likt.

Men är det sant att vi skola alla

likt löven vissna och en gång falla.

Vad är då livet att kämpa för?

Ja, detta livet skall snart försvinna

Men den som tror han skall en gång finna

Det liv som aldrig, nej aldrig dör.

(Åhus – Krylbo)

Gösta Elweson?

________________________________________________________