Saga # 18 Timberjacks öde

hangus.se © 2015 •Privaccy

Terms of use


Definition

bilmissbruk: 


"Att använda en bil för ett  annat ändamål än transport från A till B."

Logotype: Preben Madsen, övrigt: hangus.

ha

n

g

u

s


I den artonde och sista sagan beseglas skogen Timberjacks öde

Det var Erics födelsedag. En sådan där härlig höstdag där lövträden skiftar i alla upptänkliga färger och doften av förmultnande löv genomsyrar stigarna i skogen. Det hade slutat blåsa och solen sken över Eric och lilla Alice som snart skulle fylla sju. Hon dansade fram på lätta små fötter som tog hoppsasteg på stigen i den stora Timberjackskogen. Men hennes pappa Eric var bekymrad. Han skulle lämna sitt jobb på Greenpeace och tillträda som ansvarig för miljöfrågor, certifiering enligt ISO 1400 för en stor koncern som specialiserat sig på nättjänster. Det var ett stort steg i hans karriär, tänk! Han som en gång varit stenhårt inriktad på att bli fotbollsproffs! Märkligt. Pannan lades i bekymrade veck, det som oroade honom var Alice, som Vd skulle han få mindre tid för både henne och familjen. Ett högt pris, var det värt det? Han bestämde sig där och då för att berätta om sina farhågor för Alice. För även om hon inte var mer än sju så förstod hon väldigt mycket, särskilt sådant som vuxna hade svårt att förstå.
− Hördu Alice..?
− Shhh! Titta, en kanin! sa Alice.
Och visst var det en kanin som satt med ryggen mot dem, solen strålade genom lövverket i de höga träden och solstrålarna verkade nästan smälta in i kaninens päls, den sysslade med något som den höll i framtassarna.
− Vad gör kaninen? Varför springer den inte när vi kommer? Viskade Alice
− Den verkar undersöka något, den håller något i tassarna!? vi stannar och ser vad det är för något, viskade Eric tillbaka.
Han hukade sig ned så att han kom i jämnhöjd med Alice. Bara inte kaninen hade drabbats av myxomatos tänkte Eric och såg oroligt på sin dotter. Hur skulle han förklara det i så fall? Tänk om kaninen var döende?

 

*

 

Det är dags för finalen i skogen Timberjack. Men inte den final i fotboll som TBC, ”Timberjack Ball Contest”, innebär, nej istället kommer denna sista saga Eric, att handla om skogens överlevnad. Tobbe Tott och vännerna tillsammans med Ohygglipuff hade försökt få tag i Presidenten som var ordförande för Skogsstyrelsen men de hade inte lyckats.
TV Fura:s program ”Uppdrag bamsing” hjälpte dem leta efter en president som gått under jorden samtidigt som skogen Timberjacks öde avgjordes av hans tassar. Och som riktiga protagonister tassade vännerna kring Ohygglipuff omkring! De var så tysta att när de kom till presidentens hus smög Ohygglipuff och de två bäverbröderna Tobbe Tott och Tompa Skott förbi den ständigt vaktande älgen Vidfamne. De ämnade ta sig in genom det bristfälligt lagade hål som uppstått när Tompa Skott bröt sig in i förra sagan då han sökte audiens hos presidenten.
   Det de fick se när de kom in i presidentens allra heligaste skulle få stora konsekvenser för hela Timberjack. På kontorsstolen hängde nämligen en skinnväst med två stora bokstäver i ett gammaldags typsnitt; ”Böcklings Antiqua”. Men vad stod bokstäverna för? ”H & A”. Ingen, absolut ingen skulle våga säga så mycket som ett knyst till någon från ”Helvetet & Avgrunden" eftersom det var en av de farligaste sammanslutningar Timberjack härbärgerat någonsin. Men vad värre var, över kontorsstolen hängde ett par tassar, eller rättare sagt, handskar som var utformade så att de såg ut som tassar med päls, med vassa klor och allt. ”Varghandskarna” var utformade för två mänskliga händer. De tre vännerna satte sig ned och Ohygglipuff var den som först tog till orda:
− Presidenten är alltså…människa?
− Ja så måste det vara, det råder inga tvivel om det, sa Tobbe Tott.
Både Tobbe och Tompa såg bekymrade ut. Då hördes plötsligt den överenskomna varningssignalen om att älgvakten Vidfamne var på väg in i huset. Larmsignalen bestod av en vildsvinsklöv som skrapade mot panelen i det före detta älgskyllret.
De tre vännerna tog sig snabbt ut i säkerhet genom det hål de kommit in genom, de kunde höra hur Vidfamne ropade in i rummet de nyss lämnat:
− Är det någon mer än jag här? Herr president, är det ni eller är det jag som hörs?
Vidfamne fick inte något svar, bara tystnad. När han stängde dörren om sig var de tre kumpanerna och de två vildsvinen långt ifrån presidentens hus. Det började skymma och de stannade till i en apelsinlund för att andas ut.
− Det är ju här Skogsstyrelsen har sina sammanträden? sa ett av vildsvinen.
Då växte det upp − snabbt som tusan! − spetsiga spjutformade blad ur jorden, en aggressiv form av Parkslide som genetiskt förråats till att växa likt spjutskaft ifall inkräktare tog sig in på tinget i Timberjack. Det var helig mark och här härskade rättvisan.
−Jo pytt! Rättvisa? För vem då? Parkslide! Vi har inte en chans att komma undan! sa Tompa Skott.
Tobbe Tott såg plötsligt en öppning i det växande staket som omgärdade dem. Han rusade fram men växterna slingrade sig om hans ben och han föll tungt mot marken med nosen rakt ned i jorden.
   Samtidigt började ett ljus skimra i runt omkring dem, ett efter ett tändes tio hologram i apelsinlunden, det var inga kända eller okända djur i dessa hologram utan bara siffror som roterade beroende på om hologramets ägare pratade eller inte. Hologramen vakade över de tre vännerna och det var inte trygghet som förmedlades, det var ingen behaglig känsla. Nr 11, presidenten saknades och det var vad de andra hologramen ville veta, var var presidenten?
− Var är vår president? Berätta! uppmanade ett hologram.
− Är inte det kaninen som var här och uppviglade med sitt prat om grön infrastruktur? sa ett av de andra hologramen.
−Ja visst var det så! Var kaninen inne på något om grundläggande landskapsekologi?
− Hmpf! Det behövs inte, vi har en pannkakspandemi att tänka på! sa de andra hologrammen.
   Och visst var det så. Det man visste om den fruktade pannkakspandemin var följande; Myxomatos är en virussjukdom som mestadels drabbar kaniner och som orsakas av ett myxomavirus. När viruset muterar blir det farligt för alla djur och sjukdomen förs medvetet till Timberjackskogen för att decimera antalet djur som kan tänkas överklaga den detaljplan som presidenten fått godkänd i människornas värld. De sjuka djuren, det spelade ingen roll om det är en älg eller en dyngbagge, dog av följderna efter en allmäninfektion eller för att de blivit för utmärglade av att inte kunna söka sin föda. De blev helt enkla byten för vargflockar och andra djur som fortfarande stod på benen. Men i presidentens detaljplan fanns bara plats för motorvägar, parkeringshus och köpcentrum, allt detta i självaste hjärtat av skogen Timberjack! Allt som tillhörde människornas värld skulle byggas och resas där, träden skulle tvingas ge vika liksom allt annat som växte i Timberjack. Att minska djurens antal var den första åtgärden i en lång byggprocess som drivs av Grizzly Olsson vilken också var den som skrev på för att få de bygglovsrätter som behövdes.
   Och den utlysta fotbollsmatchen som skulle avgjort hela skogens öde den blev inställd. Av presidenten syntes inte ett spår och de två Bäverbröderna Tobbe Tott och Tompa Skott blev arresterade och anklagades för att ha fört bort presidenten, ett vederstyggligt mord hade begåtts! Vidfamne och skogspolisen hade hittat rester av presidentens kropp i det gamla älgskyllret, hu! Det rådde inget tvivel om att presidenten blivit mördad och bortförd i syfte att undanröja bevis. Ingen i hela Timberjack kunde förstå vad som fått de bägge bäverbröderna att föröva ett så bestialiskt mord och sedan göra sig med kroppen, allt utom händerna, det glömde de i brådskan. Sades det. Ohygglipuff suckade där han gick ensam på en stig som ledde långt ut i Timberjacks utmarker, så här långt hade han aldrig gått förut. Och han var ensam. Skogsstyrelsen hade flera sammanträden utan sin president och till slut hade de tio ledamöterna kommit fram till att utlysa individuell karantän för alla skogens invånare oavsett vilket habitat de tillhörde. Det var strängt förbjudet att vistas tillsammans och de måste hålla avstånd, när t.ex. vargflocken jagade och vildsvinen blev jagade måste de sträva efter att hålla ett inbördes avstånd i hela flocken på minst två meter. Vildsvinen förresten, de två som följdes åt med Ohygglipuff gick sina egna vägar; de blev så förtretade på att fotbollsmatchen och TBC−finalen blev inställd så de bökade upp hela den fotbollsplan som Grizzly Olsson förberett.
− Hej!
− Vem är du?
− Jag är ingen mindre än Lacerta Vivipara # 790 och jag är fridlyst enligt Skogslagen 6 §, det gäller i hela Timberjack! sa ödlan och fortsatte;
− Det finns förstås undantag i 11 §: Trots förbudet i 6 § får i fråga om kopparödla, mindre vattensalamander, skogsödla, vanlig groda, vanlig padda och åkergroda undantas fridlysning om dessa arter påträffas utanför skogen Timberjack.
− Då är du fredad så länge du är i skogen? Konstaterade Ohygglipuff trött.
− Ja! sa Lacerta och satte sig på bakbenen och la huvudet på sned och log. Efter en lång stund sa till slut Lacerta:
− Men förstår du inte?
− Förstå? Vad ska jag förstå!? Är inte allt meningslöst så säg? Timberjack är på väg att bli ett kalhygge, här ska byggas hus men inte för oss, vi är på väg att utrotas av pannkakspandemin, och till råga på allt tvingas vi vara ensamma! Vi får inte ens vara tillsammans om vi så är dödens lammungar! Och det vill du att jag ska förstå? Och försona mig med? Aldrig så länge jag lever som fri och obunden kanin det kan jag säga dig! Lämna mig i fred, jag har satt mig här för att bli smittad av pannkakspandemin så jag slipper den här eländiga tillvaron i en skog som inte är en skog längre och där vi djur inte ens får jaga varandra, skyddsavstånd, phu vad dumt!
− Det är inte det jag menar, sa Lacerta, du förstår, eftersom jag är fridlyst och är nr 790 så finns det rätt många av min sort här, och om vi sprider ut oss i hela Timberjack då blir det svårt att bygga förstår du.
− Hm! Jag fattar inte riktigt vart du vill komma?
− Jo, min art är fridlyst och vi är de enda som kan stoppa presidentens detaljplan, om de ansvariga människorna på stadsbyggnadskontoret får veta att jag finns här, då stoppar de bygget direkt!
− Låter helt otroligt, bara människor kan komma på något så dumt, sa Ohygglipuff och skakade på huvudet.
   Men långt bak i skallen började rytmen från Rockfolkets sedan länge glömda hit: ”En rock i Timberjack, köp den på Börjes skogsmack…” börja som melodislinga i Ohygglipuffs mindset och den följdes av alla minnen från Timberjack; de goda vännerna Bella Hund och Grävskopan Gruff, åh vad han saknade dem! Hur de hamnade i galna tunnan och när rymdskäppan kom, jordhögen och Drottning Inko, Allhärskaren och den Allvetande skrothögen, Mulle Mullvad och Konsult Smult, frid över hans minne! och valen Valfrid i sin Frolicdamm, Scumbag på Marshmallowön, Lagawåfflors auktioner och kung Pruttankamon och hans myskankearmé, vildsvinens flykt och vargflocken Wolfpack och deras jakt på Grävskopan Gruff…Tobbe Tott och Tompa Skott som nu satt i fängelse! Skulle han låta skogen bli en byggarbetsplats där inte ens fladdermössen kunde hänga i sina flerfamiljsklasar? Och kunde han; Ohygglipuff, lämna allt detta åt sitt öde? Han tänkte på det tillförordnade skogsoraklet, kanske var det möjligt att få hjälp där? Men redan då han för sig själv formulerade frågan visste han svaret och han konstaterade mer för sig själv än för Lacerta Vivipara:
− En gammal sägn i ”KaninKabbalan” säger att när två människor kommer på stigen och en vit kanin väntar på dem, då är timmen slagen för skogen Timberjack! Det är frihetens timme som är slagen! Men jag har alltid blandat ihop det med ragnarök…
− Rök? Du menar som de här röksvamparna? Sa Lacerta Vivivara och hoppade upp på en svamp som gav ifrån sig en rökpuff av förtrytelse.
− Hi hi, förlåt o röksvamp om jag vanhelgade ditt kontor! Sa Lacerta Vivipara och log.
− Nej, skogens ödestimme är tidens ände, då tar allt slut, sa Ohygglipuff och log han med.
− Men så blir det inte? Sa Lacerta.
− Nej så blir det banne mig inte!
− Vad gör vi nu då? undrade Lacerta.
− Vi väntar…sa Ohygglipuff.
Han gav sig själv ett löfte att när det som måste göras var gjort skulle han rädda bröderna Bäver. Han skulle till och med läsa skogsjuridik om det behövdes.


*


Eric tänkte sig inte för, han hade suttit länge nu och Alice lutade sig tungt mot honom. Han hade precis börjat fundera på det som den mystiske presidenten i koncernstyrelsen sagt på anställningsintervjun; ”Man måste alltid passa sig för att ta ställning, det gällde att alltid vara objektiv, till vilket pris som helst.” Svårt, tänkte Eric men visst var det rätt och riktigt, även om det kändes ganska obehagligt nu när han tänkte närmare på det. Då ramlade Alice ihop i en hög på stigen och som hon skrattade! Utan en tanke på kaninen som antagligen skuttat all världens väg. Just då fick Eric och Alice se en syn de aldrig skulle glömma. Åsynen av kaninen som vände sig mot dem var upprinnelsen till att Eric senare samma dag ringde koncernen och sa tack för erbjudandet om jobb men nej tack. Det förändrade familjens liv i grunden och det var så otroligt att det var som en saga.
   Istället för att skutta i väg efter all uppståndelse vände sig istället kaninen mot dem och med något som skulle se ut som ett leende höll kaninen i sina tassar fram en liten skogsödla. Den vilade sig på en miniatyrsolstol med hållare för en soldrink med parasoll och allt! Eric höll försiktigt fram sin hand och vips! hoppade ödlan ner på stigen.
Kaninen nickade och log för att sedan snabbt som bara kaniner kan stampa till med baktassen i ett fång av röksvampar. I skydd av röken tog han ett skutt − rakt ut i skogen. De stod kvar en stund och spanade men inte en skymt av kaninen såg de. Ödlan däremot var kvar på stigen och vispade fram och tillbaka med sin lilla ödlesvans.
− Det verkar som om ödlan vill att vi ska följa med? Sa Alice.
− Då gör vi det, kom! sa Eric.
Till slut kom de fram i en glänta som påminde om en apelsinlund. Det var i början av den prospekterade mark som skulle exploateras efter en markanvisningstävling för att bygga en datalagringscentral. Och det Eric och Alice fick se var åtminstone 789 skogsödlor som for omkring eller bara låg och latade sig, något som ödlor är mycket bra på.
− Det här kommer att stoppa hela bygget, jisses vad ödlor här är! sa Eric.
− Konstigt? sa Alice.
− Vadå? Frågade Eric.
Han var fortfarande förstummad över alla dessa fridlysta ödlor som verkade ha hur kul som helst.
− Kaninen, det rök om honom! Jag hörde en ohygglig puff! Men hur gick det till pappa?
− Jo du förstår Alice, kaninen trampade på röksvampar och det är något som finns i alla riktiga skogar och Timberjack ska få fortsätta att vara just det, en riktig skog.


– Slut –